♥

Kofta och tröja, GinaTricot, Pennkjol, VeroModa och svarta leggings från Ladeurote.


Ibland jag kan bli trött.
Trött på varför man alltid är så förbannat missnöjd med sig själv? Vart leder det till? Jag har alltid haft en dålig självkänsla. Jag började utvecklas först i min klass och jag var nästintill längst av alla. De andra var korta och slanka och jag själv kände mig alltid som en jätte brontosarus i jämförelse med de andra tjejerna.

Idag är det likadant, jag tar min dagliga runda på alla kända bloggerskors bloggar och möts av deras headers där de ofta poserar i en extra fördelaktig pose, brunbrända, designerklädda kroppar, långt fylligt hår ala hollywoodsvall. Tja, slänger en blick i spegeln och möts där av ett glåmigt, finnigt ansikte. Stripigt hår i en boll på huvudet och cirka 4 stadiga bilringar på magen. Då är det fanimej inte lätt att känna "ååh, guud så snygg jag är". Men vet ni vad? JAG STRUNTAR I DET NU!
Sure, jag skall inte sticka under stolen med att jag fixar i ordning mig innan jag går till skolan( i förebyggande syfte, vill inte bli stämd för förargelseväckade beteende), men ärligt, jag är inte 165 hög och väger 45 kilo. Jag är 176 cm lång och väger en bra bit över 70 kilo, men inte fan rullar jag fram för det?
Jag vägrar gömma mig bakom bylsiga kläder, jag ÄLSKAR snygga figursydda tröjor, klänningar, you name it. Jag har burit och fött ett barn med den här kroppen, jag är jävlar i mig stolt över den, nej ännu bättre; Jag ÄLSKAR den..

Jag menar, titta vad jag hade i magen i nio månader? Kan man annat än älska den efter det?