♥

Jag vill slita av mig allt mitt hår. Jag vill öppna bröstkorgen och dra ut all den panik som samlas där inne varje gång det blir såhär. Allt skrik, allt trots och sätta sig på tvären. Ingenting är bra. Skrik i evigheter. Tyst. Skrik igen. "Nej, jag vill inte!!!." "Nej" Tvärtemot allting. Ett evigt trilskande, lockande, mutande. Inget hjälper.
Ingen förstår. Ingen vill förstå.

Kan man ta semester från sitt liv ett tag?